signatura

Ja, lite känns det som om jag lever starkare än många andra.

Ibland är det svårt, riktigt svårt att jobba med gamla, sjuka människor. Ibland tvingas man vara med när kroppen erkänner sig besegrad och det sista som ska lämna oss, hoppet, också ger vika. Iband vet man att det är en tillfällig inbillning, eller något övergående, men ibland vet man också att det är så verkligt det bara kan bli. Man vet att det är nära. Så nära det kan bli. Då man möter en människa med ögon som inte ljuger, är det svårt att hitta någon tröst. Jag tror inte det finns någon tröst. Det enda man då hoppas, är att vilan ska bli skön. Då man vet att den är efterlängtad.

Men ibland möter man människor i stor förändring av sitt liv. När något händer, och hela tillvaron byts till nya rutiner och en helt ny inställning till saker runtomkring. Ibland får man se den otroliga livsenergin acceptera förändringen och allt nytt, alla utmaningar blir något som är bestämt ska lyckas. Men då, när livet plötsligt sviker igen, är det svårt hitta ord. Man kan förklara hur, men inte varför. Man kan säga vad som kan förändras, men inte ge några garantier för att det håller. Vilken tröst ger man? Vad säger man till dom ögon som tappat hoppet?