signatura

Svårt att leva upp till, men man kan alltid försöka. Var på en föreläsning av Lasse Gustavsson för ett par år sedan som föreläste om personlig utveckling. Hans "leva vidare" berättelse efter den svåra olyckan, när han var på uttryckning med brandkåren, gjorde ett starkt intryck och imponerade. Men jag tror att de flesta har en betydligt större möjlighet att påverka inställningen och därmed utgången om man verkligen GER FAN PÅ ATT DET SKA GÅ.

Har jobbat kväll. Har precis avslutat tre arbetsdagar och har även sovit mina första nätter på folkhögskolan i Vindeln. Det har gått bra. Men det känns lite dumt att smyga om kvällarna för att man vet att någon försöker sova i rummet bredvid. Man vet hur dom ser ut och vad dom heter, men inget mer.  Visst drömmer man om något eget, men jag vet inte riktigt hur jag vill ha det. Har som vant mig vid att alltid ha folk runtomkring, personer man annars kanske inte skulle umgås med men som ändå finns där. Den svåra biten är hur man ska förhålla sig till varann, tex om man säger god morgon eller hej när man träffas i köket? ^^ Hur mycket vill jag veta om dom? Egentligen?

Nu är jag ledig två dagar. Har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska göra... som vanligt. Jag ser mest fram emot nästa vecka när det är sagt att vi ska träffas, jag och C! Har inte sett honom på två veckor nu.. och det känns. Dom första dagarna var riktigt jobbiga. Vi hade sagt att vi inte skulle bli kära i varann, och att vi inte skulle räkna några dagar. Vi skulle bara njuta och ha en bra vår tillsammans. Och det fick jag! När sen skolan slutade och vi sova en 'sista' natt tillsammans, var tårarna nära när C skulle gå på morgonen. På något sätt kände jag inom mig redan från början att det skulle bli den här våren eller aldrig, och inget mer, så även fast jag höll tillbaka många känslor så levde jag verkligen! Nu när jag börjat jobba så känns det som jag har levt i en dröm. Har vaknat, stigit upp och fortsätter att mysa med tanken på att få sova vidare med drömmarna om kvällen igen. Drömmen kommer tillbaka, men den känns inte som tidigare. Jag behöver träffa honom.

Puss och natti!