Fjodor Dostojevskij - Brott och Straff
Brott och Straff benämns idag som världens mest berömda roman. Boken utkom 1866 av den ryske författaren Fjodor Dostojevskij (1821-1881) och som alltjämt anses vara världslitteraturens främste människoskildrare. Brott och Straff fokuserar på det mentala lidandet och det moraliska dilemmat en ung student utsätts för efter det brott han begår.
Den unge ryska studenten Raskolnikov lever under knappa förhållanden i St. Petersburg. Han har, trots att han är snabb i tänket och god i minnet, precis avslutat sina juridiska studier vid universitetet på grund av ekonomiska skäl och börjar smida planer på att rånmörda pantlånerskan i staden. Inte nog med att Raskolnikov tänker stjäla hennes pengar (som hon till stor och orättvis del kommit åt via ocker från fattiga, desperata människor) tänker Raskolnikov även mörda henne för att rädda världen från den värdelösa parasit han med fler uttryckta röster upplever henne. Raskolnikov lever i tron om att mord kan rättfärdigas i strävan efter ett högre syfte. Han känner att han existerar utanför de moraliska gränser som påverkar ’vanliga’ människor och upplever sig därmed vara en Napoleon*. Efter dådet blir dock Raskolnikov sjuk, och svävar i olika sjukdomstillstånd som han ibland inte ens är medveten om. Gradvis kommer insikten om det brott han begått till honom och hans önskan om att få erkänna blir allt större. Vi får i boken möta hans familj, vänner och den kärlek som växer till den prostituerade Sonja. Handlingen fokuserar likväl på brottet som på straffet, och själva utredningen att finna mördaren är inte av största betydelse eftersom vi hela tiden vet vem som har begått brottet. Enligt Raskolnikov själv mördade han inte en människa, utan en princip, vilket han själv hela tiden är övertygad om ända in i slutet.
* En person som under 1700talet levde i Frankrike och verkade som kejsare. Napoleon härskade över stora delar av Europa och betraktas av många som en nationalhjälte, fältherre.
Raskolnikov begår ett överlagt mord i tron om att han skonar världen från en parasit och antyder att den “ovanliga” människan har rätt… det vill säga: inte officiellt… att låta samvetet sätta sig över… vissa hinder - men enbart om detta krävs för att genomföra en idé (som kan rädda hela mänskligheten) (sid 303). Raskolnikov har som student fördjupat sig inom ämnet psykologi samt skrivit en artikel som publicerats i Periodisk Tidning. Raskolnikov hävdar själv i artikeln att brottet alltid åtföljs av sjukdom. Samtidigt anser Raskolnikov att om exempelvis Keplers och Newtons; om deras upptäckter av någon anledning inte hade kunnat bli kända bland folk annat än om ett eller tio eller hundra eller fler människoliv måste offras - människor som stod i vägen för upptäckten - då hade Newton haft rätt och till och med skyldighet att… att undanröja de dör tio eller hundra människorna så att hans upptäckter kunde delges mänskligheten. (303)
De första kapitlen av boken bygger på det fysiska brottet, planeringen och genomförandet. Om han klarar av att genomföra brottet, så kommer han inte bara att få ekonomiska tillgångar, han kan då även hjälpa sin fattiga mor och syster och inte vara dem till last längre. Han har i ett handskrivet brev fått reda på från sin mor att hans syster, Dunja, ämnar gifta sig av något Raskolnikov synar som välgörenhet och får honom att skämmas. Slutligen begår han brottet för att säkra sin egen framtid, trygga sin familj men framför allt för att utforska om hans teori om övermänniska stämmer eller inte.
Efter att Raskolnikov begått brottet blir han väldigt sjuk och den tes han trott på - att övermänniskor inte ångrar sina handlingar eftersom de hade full rätt att handla såsom de ansåg lämpligt - gör honom än mer förvirrad. Han får kraftiga febertoppar som ger honom hallucinationer och får honom att svimma av och till. Fastän Raskolnikov är sjuk pressar han sin kropp mycket hårt så till den grad att han ibland blir oförmögen att resa sig upp på flera dagar. Hans käre mor och syster besöker honom och blir förfärade över hans tillstånd och ber hans gode vän Razumichin berätta hur mycket vatten som egentligen hunnit flyta mellan broarna under de tre åren som familjen varit ifrån varandra. Razumichin har vid det här laget känt Raskolnikov i ett och ett halvt år och säger ärligt att Raskolnikov “är butter och dyster av sig, och högmodig och stolt också; på sista tiden (eller kanske ännu längre) har han varit misstänksam och hypokondrisk. Men han är generös och god. Han tycker inte om att visa sina känslor och han är hellre grym än låter hjärtat tala. Men ibland är han allt annat än hypokondrisk utan bara kallsinnig och känslolös intill omänsklighet - det är faktiskt som om två diametralt motsatta karaktärer byter av varandra inom honom” (sid 252)
Familjens närvaro i St Petersburg gör dock inte Raskolnikov starkare, och man börjar från läkarens håll misstänka galenskap. Raskolnikov går dock, en dag i bättre kläder, till poliskommissarien för att låta meddela hans tillhörigheter han tidigare pantsatt hos pantlånerskan och som har högst personligt värde. Hemma hos poliskommissarien steg han med riktig bakgrund på, hela tiden nervöst medveten om vilken risk han stod inför att ertappas med skyldigheten lysande i ögonen. Han smidde en plan och började sedan reta sin kamrat Razumichin för att vara en ’Romeo’ när dennes känslor för Raskolnikovs syster inte var att dementera vilken i sin tur svarar med rodnad i ansiktet vilken knöl Raskolnikov. Det hela slutar precis som Raskolnikov vill med att de kommer in hos poliskommissarien formligen skakande av skratt och ingen av dem som riktigt kan behärska sig. Det visar således att Raskolnikov stundvis kunde vara fullt närvarande på det mentala planet och aktiv i sitt medvetna handlande. Han avvaktade det rätta ögonblick att snabbt och naturligt få ett slut på hela den scen han startat hos polismannen. (sid 290)
Den senare delen handlar väldigt mycket om straffet, det mentala lidandet och psykets påfrestningar. Raskolnikov blir eftersom själv varse om vilken person han utvecklat sig själv till att bli, och ser rädslan i sin familjs ögon. Han förstår alltmer sitt eget brott och vet inte var han ska söka tröst. När han slutligen gör det hos den prostituerade Sonja och lovar henne att officiellt erkänna dådet tar han så på sig korset och står beredd att i närkamp slåss mot sitt eget lidande. När Sonja således förlåter honom lyser det kristna budskapet igenom hela boken. Domen blev emellertid mildare än väntat med tanke på det begångna brottets art. Man ägnade sig en lång stund åt att försöka få reda på varför den anklagade ljög om varför han aldrig använt pengarna han rånade för eller ens kollade hur mycket pengar det fanns i börsen tillhörande den mördade pantlånerskan när han hade erkänt frivilligt och sannfärdigt på alla andra punkter. Slutligen accepterade några av dem (speciellt de mera psykologiskt inriktade) att det faktiskt var möjligt att han inte hade tittat i börsen och därför inte visste vad som fanns där, men den slutsats de drog av detta var att brottet måste ha skett till följd av tillfällig sinnesförvirring; den anklagade måste ha befunnit sig i ett tillstånd av sjuklig mord- och rånmani utan annat syfte och ytan en tanke på personlig vinning. Detta stämde för övrigt med den senaste modeteori om tillfällig sinnesförvirring som man idag så ofta försöker applicera på vissa brottslingar (616)
När jag hade läst början av boken kände jag på något sätt ett slags medlidande för Raskolnikov. Han var trots allt en väldigt fattig ung man som hade fått lov att ge upp sina framtidsplaner just på grund av sin fattigdom. Situationen runtomkring, med alla smutsiga gator, ölschapp och slagsmål och avsaknaden av mat vill jag inte ens föreställa mig vilka hallucinationer man kan få, och vad dessa kan leda en till.
Det är människorna som beskrivs i St Petersburg, främst genom monologerna och tankegångarna som finns hos dem innan den andra hunnit uttala sig. Berättartekniken är lite jobbig, när den utgår från andra och tredje person lite olika. Däremot är rytmen i språket väldigt underhållande, fastän jag flera gånger fått stanna av i läsningen för att slå upp de akademiska ord som står. Att det sedan är väldigt långa ryska namn som flera liknar varann gör inte läsningen enklare, men det är helt klart värt att ta sig genom dessa.
Brott och Straff är en väldigt psykologisk skildring utifrån mördarens egna upplevelser före, under och efter brottet. Det är en alltjämt intressant och fängslande bild som ges, speciellt i striden om att förstå och bekämpa våldet idag. Det mest tragiska som går som en röd tråd genom hela boken är ändå fastställandet om att just det här brottet är ett särfall, och allting måste utgå från mördarens psykologiska profil innan närhet till en lösning av brott kan nås.
Jag tror, inte minst eftersom boken varit en sådan stark klassiker i så många år, att den även framöver kommer att stå sig mot många andra våldsskildringar även av den anledningen att den hade så djupgående karaktär och ett skrivspråk som fångar en rytm som är svår att sluta stampa takten till, även om det är en verklig plåga. I några kapitel var jag nästan övertygad om att Fjodor hade kunnat utelämna en del information och text som gavs, men i slutet förstod jag att allt hade sin plats och mening i sammanhanget. Brott och Straff gav mig en ryslig resa, och även fast jag inte kunde lägga ifrån mig boken och sluta leva i St Petersburg var jag hela tiden idiotsäker på att jag ville flytta därifrån.
Det var ett brott att läsa boken, och straffet blev att jag inte får något lugn.
ROLLFIGURER
